Lasse Weirup och Matti Larsson har i "Svensk Maffia - En kartläggning av de kriminella gängen" gjort en noggrann genomgång av de största svenska kriminella organiserade verksamheterna. Kan det tyckas. Med tanke på hur farliga dessa organisationer kan vara så är det deprimerande ofta som man får läsa författarnas egna slutsatser eftersom polisen och domstolar inte lyckats få till fällande domar.
Detta är förvisso inte min huvudpoäng, men det kan vara värt att gå in i boken med vetskapen om att författarna stundtals informerar oss om sina egna slutsatser - så här måste det helt enkelt ligga till, även om det inte finns tillräckligt med belägg för det. Om man ser på Svensk Maffia med kritiska ögon, och inte sväljer allt med hull och hår, så blir det en lysande läsning där 99% av de, för oss vanliga dödliga, smått chockerande avtäckningarna trots allt backas upp av intervjuer, polisrapporter och journalisternas egna ögonvittnesskildringar.
Precis som Jan Gradvall i sin krönika "New journalism blir aldrig gammal" beskriver så är det långt ifrån ett traditionellt journalistiskt arbete som Weirup och Larsson presenterar. Jag utgår från, även om de ibland vill leda läsaren in på sina egna vägar, att de gjort ett enormt grundligt arbete. Men det är just sättet som uppgifterna formuleras på som gör att man lätt orkar ta sig igenom de 371 sidorna av, vad som i de flesta fall är, fakta.
Weirup och Larsson blandar historiska skildringar, som grundandet av Hells Angels, med nästan skönlitterärt beskrivande av hur Danny Fitzpatrick - grundaren av Brödraskapet (Wolfpack) - och hans muckfest spårade ur. Häri ligger bokens styrka när det kommer till att fängsla (om ni ursäktar vitsen) läsaren. Precis när man börjat tröttna på uppradningar om hur Bandidos hierarkiska organisation är uppbyggd så följer sida efter sida av nästintill däckar-karaktär där vi får följa ett brott och dess upplösning.
Som sagt, det finns fall där de förmodade förövarna tvingats friges i brist på bevis, men där författarna ändå naglar fast att allt tyder på att det var dessa personer som begick brotten. Detta får man ändå leva med - de har inga möjligheter till att göra ett bättre jobb än polisen! Men det väcker ändå frågor om exakt hur journalistiskt man ska tolka den här boken. Eller med andra ord, hur vet vi att det som skrivs är sant?
Som sagt, återigen, så backar författarna upp nästa allt de säger med intervjuer, rapporter och deras egna upplevelser. Vi får helt enkelt lita på dessa två erfarna journalister. Jag anser att detta räcker gott och väl, om man går in på en källkritisk och etisk debatt. Det finns trots allt en anledning till att den här boken skrivs, ges ut och att en person som Hells Angels-överhuvudet Thomas Möller inte sitter i fängelse. Det finns saker man måste gissa sig till, och jag tycker att författarna är tydliga när de inte kan presentera hela sanningen.
Jag skulle snarare kall Svensk Maffia för litterär journalistik än journalistisk litteratur. Även om många namn är utbytta, för att skydda personers identitet, så har de kommit i kontakt med så många personer som sett saker med egna ögon att de skaffat sig en stor trovärdighet. Jag tror i alla fall på det de vill förmedla; att det här är en kartläggning av de största svenska kriminella gängen, inlindad i ett skickligt och varierat språk och berättande.
Vad gäller new journalism så har jag ingenting emot att skrivandet utvecklas på ett sätt som gör reportage mer humana. I och med att man använder sig av skönlitterära grepp, baserat på faktiska uttalanden, så kan man ge liv åt reportage. Det här med objektivitet är, precis som Gradvall skriver, något som till att börja med är omöjligt att knappt ens definiera, än mindre efterfölja, men att rena nyhetstexter i grund och botten fortfarande behöver eftersträva detta.
Vad gäller reportage i new journalism-anda så ser jag inga problem med att en redan ganska subjektiv text tar hjälp av mer skönlitterära grepp för att göra texten mer fängslande. Som läsare måste man alltid, oavsett vad, vara uppmärksam på att det här med objektivitet som sagt är tämligen svårt att uppnå.
