Det är mycket som inte är som det borde vara i dagens samhälle. Det finns oändliga möjligheter där ute, men som vanligt handlar det om hur man utnyttjar dessa. Valfriheten är enorm, men det är fortfarande lika lätt att fastna i ett enkelspår.
Vad gäller medieutbud så har jag inget negativt att säga om det faktum att det finns fullt med nischade sajter där ute, om inte på svenska så på engelska, som kan ge fördjupning i ett ämne man är intresserad av. Vad som är synd är dock att om man väl fastnat i det där spåret så får man svårare att ta in andra intryck, höra andra parters argument, se den andra sidan av myntet. En värld där man kan få all den tillfredsställelse man till synes behöver från ett enda ämne, eller en enda sajt, är en något mer polariserad värld.
Den nischade medievärlden passar bra in i ett samhälle där man allt mer förväntas vara med eller emot. Allt går snabbare, det finns inte utrymme för gråskalor.
Men egentligen så är ju det här bara ena sidan av myntet, om vi ska vara sådana. Jag tror inte att vi är dömda att se radikalisering utan ände, och det finns många som verkligen utnyttjar de nischade sajterna till att få förståelse för en sida man själv inte känt till tidigare.
Jag tror att det är jätteviktigt att gammelmedierna finns kvar som en "objektiv" spelare. Men det jobbiga med det är att de som inte kan förlita sig på statlig uppbackning ofta tvingas söka sig till sensationalism.
"Rather than cloister the newsroom from the rest of the organization, journalism works best when both sides are comitted to the profession's values, not one side to business and the other to public service."
Så skriver Bill Kovach och Tom Rosenstiel i The Elements of Journalism. Jag tycker att det låter fantastiskt vettigt. Att tidningar blivit aktiebolag som inte överlever på att bara rätt och slätt försöka rapportera nyheter på ett objektivt och eftertänksamt sätt, spelar in i dagens medielandskap. Att det här med sensationalism fångar människans uppmärksamhet råder det inga tvivel kring, men även om utvecklingen går framåt så känns det som om mentaliteten hos många av konsumenterna går bakåt. Företag måste anpassa sig för att överleva. För medier verkar detta innebära mer sensationalism och mindre seriositet.
Mer sociala medier, så som bloggar, har dock otvivelaktigt en viktig roll att spela. Det finns definitivt de som har journalistiska intentioner med sitt bloggande - det är en extra yta där en historia kan berättas - men ärligt talat ser jag att bloggar på ett bättre sätt snarare fyller en funktion som en termometer. Det finns oändligt många modebloggar där ute - ok, då vet vi att det finns många som är intresserade av mode. På twitter är det enkelt att notera trender baserat på ordsökningar. Visst kan man lära sig intressanta saker på sociala medier också, och jag försöker själv dra mitt strå till stacken med skriverier om fotboll, men om jag måste välja mellan en dagstidning och en blogg så litar jag idag mer på det tidningen skriver.
I The Elements of Journalism kan vi läsa att mer än 80% av de i en studie tillfrågade journalisterna svarade att en av de viktigaste principerna inom journalism är att man jobbar åt publiken. Detta gjorde mig glad. Jag nämnde att jag bloggar om fotboll, men en annan sak jag gör är att jag ideellt är med och driver en nyhetssajt om engelsk fotboll. Detta ger mig en chans att leva ut mina journalistaspireringar på ett förverkligande sätt. "My loyalty will be to the person who turns on the television set", förklarar en journalist i The Elements of Journalism, och det är exakt så jag känner när jag skriver mina fotbollsnyheter. Jag vill se en mer seriös, mindre mytologiserande sportjournalistik i Sverige, och genom att förmedla nyheter på ett mer "objektivt" sätt så anser jag att jag drar ett litet strå till stacken i alla fall.
Utifrån resonemanget om att mer nischade sajter får delar av samhället att snöa in på sina egna ämnen, och därmed kanske tappar insikt i andra delar av världen, så kan man ju fråga sig om det jag själv gör egentligen är kontraproduktivt för "den goda journalistiken". Jag anser ändå att vår seriösa inställning lyfter oss upp över simpelt klick-jagande. Våra egna motiv är i samklang med "den goda journalistiken", och jag hoppas att folk uppskattar detta. Nu tror jag inte att det är så, men om Expressen och Aftonbladet skulle känna sig hotade - vilket de i dagsläget, och förmodligen aldrig, kommer att känna sig - så får de i sådant fall helt enkelt gå ifrån sin sensationalistiska bana och ha en lite mer objektiv utgångspunkt, helt enkelt. Det tror jag definitivt att alla hade tjänat på, i alla fall.
måndag 9 december 2013
fredag 1 november 2013
Blogg C: när blir journalistik fiktion?
Lasse Weirup och Matti Larsson har i "Svensk Maffia - En kartläggning av de kriminella gängen" gjort en noggrann genomgång av de största svenska kriminella organiserade verksamheterna. Kan det tyckas. Med tanke på hur farliga dessa organisationer kan vara så är det deprimerande ofta som man får läsa författarnas egna slutsatser eftersom polisen och domstolar inte lyckats få till fällande domar.
Detta är förvisso inte min huvudpoäng, men det kan vara värt att gå in i boken med vetskapen om att författarna stundtals informerar oss om sina egna slutsatser - så här måste det helt enkelt ligga till, även om det inte finns tillräckligt med belägg för det. Om man ser på Svensk Maffia med kritiska ögon, och inte sväljer allt med hull och hår, så blir det en lysande läsning där 99% av de, för oss vanliga dödliga, smått chockerande avtäckningarna trots allt backas upp av intervjuer, polisrapporter och journalisternas egna ögonvittnesskildringar.
Precis som Jan Gradvall i sin krönika "New journalism blir aldrig gammal" beskriver så är det långt ifrån ett traditionellt journalistiskt arbete som Weirup och Larsson presenterar. Jag utgår från, även om de ibland vill leda läsaren in på sina egna vägar, att de gjort ett enormt grundligt arbete. Men det är just sättet som uppgifterna formuleras på som gör att man lätt orkar ta sig igenom de 371 sidorna av, vad som i de flesta fall är, fakta.
Weirup och Larsson blandar historiska skildringar, som grundandet av Hells Angels, med nästan skönlitterärt beskrivande av hur Danny Fitzpatrick - grundaren av Brödraskapet (Wolfpack) - och hans muckfest spårade ur. Häri ligger bokens styrka när det kommer till att fängsla (om ni ursäktar vitsen) läsaren. Precis när man börjat tröttna på uppradningar om hur Bandidos hierarkiska organisation är uppbyggd så följer sida efter sida av nästintill däckar-karaktär där vi får följa ett brott och dess upplösning.
Som sagt, det finns fall där de förmodade förövarna tvingats friges i brist på bevis, men där författarna ändå naglar fast att allt tyder på att det var dessa personer som begick brotten. Detta får man ändå leva med - de har inga möjligheter till att göra ett bättre jobb än polisen! Men det väcker ändå frågor om exakt hur journalistiskt man ska tolka den här boken. Eller med andra ord, hur vet vi att det som skrivs är sant?
Som sagt, återigen, så backar författarna upp nästa allt de säger med intervjuer, rapporter och deras egna upplevelser. Vi får helt enkelt lita på dessa två erfarna journalister. Jag anser att detta räcker gott och väl, om man går in på en källkritisk och etisk debatt. Det finns trots allt en anledning till att den här boken skrivs, ges ut och att en person som Hells Angels-överhuvudet Thomas Möller inte sitter i fängelse. Det finns saker man måste gissa sig till, och jag tycker att författarna är tydliga när de inte kan presentera hela sanningen.
Jag skulle snarare kall Svensk Maffia för litterär journalistik än journalistisk litteratur. Även om många namn är utbytta, för att skydda personers identitet, så har de kommit i kontakt med så många personer som sett saker med egna ögon att de skaffat sig en stor trovärdighet. Jag tror i alla fall på det de vill förmedla; att det här är en kartläggning av de största svenska kriminella gängen, inlindad i ett skickligt och varierat språk och berättande.
Vad gäller new journalism så har jag ingenting emot att skrivandet utvecklas på ett sätt som gör reportage mer humana. I och med att man använder sig av skönlitterära grepp, baserat på faktiska uttalanden, så kan man ge liv åt reportage. Det här med objektivitet är, precis som Gradvall skriver, något som till att börja med är omöjligt att knappt ens definiera, än mindre efterfölja, men att rena nyhetstexter i grund och botten fortfarande behöver eftersträva detta.
Vad gäller reportage i new journalism-anda så ser jag inga problem med att en redan ganska subjektiv text tar hjälp av mer skönlitterära grepp för att göra texten mer fängslande. Som läsare måste man alltid, oavsett vad, vara uppmärksam på att det här med objektivitet som sagt är tämligen svårt att uppnå.
Detta är förvisso inte min huvudpoäng, men det kan vara värt att gå in i boken med vetskapen om att författarna stundtals informerar oss om sina egna slutsatser - så här måste det helt enkelt ligga till, även om det inte finns tillräckligt med belägg för det. Om man ser på Svensk Maffia med kritiska ögon, och inte sväljer allt med hull och hår, så blir det en lysande läsning där 99% av de, för oss vanliga dödliga, smått chockerande avtäckningarna trots allt backas upp av intervjuer, polisrapporter och journalisternas egna ögonvittnesskildringar.
Precis som Jan Gradvall i sin krönika "New journalism blir aldrig gammal" beskriver så är det långt ifrån ett traditionellt journalistiskt arbete som Weirup och Larsson presenterar. Jag utgår från, även om de ibland vill leda läsaren in på sina egna vägar, att de gjort ett enormt grundligt arbete. Men det är just sättet som uppgifterna formuleras på som gör att man lätt orkar ta sig igenom de 371 sidorna av, vad som i de flesta fall är, fakta.
Weirup och Larsson blandar historiska skildringar, som grundandet av Hells Angels, med nästan skönlitterärt beskrivande av hur Danny Fitzpatrick - grundaren av Brödraskapet (Wolfpack) - och hans muckfest spårade ur. Häri ligger bokens styrka när det kommer till att fängsla (om ni ursäktar vitsen) läsaren. Precis när man börjat tröttna på uppradningar om hur Bandidos hierarkiska organisation är uppbyggd så följer sida efter sida av nästintill däckar-karaktär där vi får följa ett brott och dess upplösning.
Som sagt, det finns fall där de förmodade förövarna tvingats friges i brist på bevis, men där författarna ändå naglar fast att allt tyder på att det var dessa personer som begick brotten. Detta får man ändå leva med - de har inga möjligheter till att göra ett bättre jobb än polisen! Men det väcker ändå frågor om exakt hur journalistiskt man ska tolka den här boken. Eller med andra ord, hur vet vi att det som skrivs är sant?
Som sagt, återigen, så backar författarna upp nästa allt de säger med intervjuer, rapporter och deras egna upplevelser. Vi får helt enkelt lita på dessa två erfarna journalister. Jag anser att detta räcker gott och väl, om man går in på en källkritisk och etisk debatt. Det finns trots allt en anledning till att den här boken skrivs, ges ut och att en person som Hells Angels-överhuvudet Thomas Möller inte sitter i fängelse. Det finns saker man måste gissa sig till, och jag tycker att författarna är tydliga när de inte kan presentera hela sanningen.
Jag skulle snarare kall Svensk Maffia för litterär journalistik än journalistisk litteratur. Även om många namn är utbytta, för att skydda personers identitet, så har de kommit i kontakt med så många personer som sett saker med egna ögon att de skaffat sig en stor trovärdighet. Jag tror i alla fall på det de vill förmedla; att det här är en kartläggning av de största svenska kriminella gängen, inlindad i ett skickligt och varierat språk och berättande.
Vad gäller new journalism så har jag ingenting emot att skrivandet utvecklas på ett sätt som gör reportage mer humana. I och med att man använder sig av skönlitterära grepp, baserat på faktiska uttalanden, så kan man ge liv åt reportage. Det här med objektivitet är, precis som Gradvall skriver, något som till att börja med är omöjligt att knappt ens definiera, än mindre efterfölja, men att rena nyhetstexter i grund och botten fortfarande behöver eftersträva detta.
Vad gäller reportage i new journalism-anda så ser jag inga problem med att en redan ganska subjektiv text tar hjälp av mer skönlitterära grepp för att göra texten mer fängslande. Som läsare måste man alltid, oavsett vad, vara uppmärksam på att det här med objektivitet som sagt är tämligen svårt att uppnå.
onsdag 2 oktober 2013
Blogg B: pressetik
Jag har lyssnat på programmet från Medierna som berörde pressetik. Efter att även ha läst igenom spelreglerna för press, radio och TV så skulle jag vilja uppehålla mig vid dessa två punkter:
Respektera den personliga integriteten7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning.10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
Egentligen, för det första; vad är det som säger att vi behöver veta att den mördade 26-åringen var homosexuell? Fast det är klart, om man som media vill ta fasta på en story så hör det väl till att beskriva personen på ett vettigt sätt. Om det varit en gift tvåbarnsfar hade man skrivit "gift tvåbarnsfar".
Vad gäller beskrivningarna av gärningsmännen så tycker jag att det här med "uppenbart allmänintresse" är en intressant aspekt. Vad är det som säger att vi medborgare behöver veta att förövarna tillhörde en viss religion? Visst, om det är ett hatbrott så vore det relevant information. Men då tycker jag, precis som Sydsvenskan, att man i det här fallet kan vänta med det tills man vet säkert vilka kugghjul det är som varit i rörelse. Innan man vet någonting om det så skulle jag säga att det "saknar betydelse i sammanhanget", och därför borde man ha avstått från att publicera uppgifter som rör religiös åskådning.
Som alla inblandade i inslaget säger, dock, så tycker jag också att det är jättesvårt att bedöma hur man bör gå tillväga i en sådan här situation, men återhållsamhet hade varit min väg i alla fall.
Rent generellt så tror jag på mediernas enorma kraft när det kommer till att sätta agendor, bilda opinion osv. Därför tycker jag att det är bättre att skriva för lite än för mycket i ett tidigt spekulativt stadium. När alla korten finns på bordet är det däremot väldigt mycket mer välkommet att dra genomarbetade kopplingar och belysa vissa ämnen som definitivt är av allmänintresse. Om det skulle röra sig om ett hatbrott så skulle det i sig vara något för Malmö, och hela Sverige, att försöka ta i tu med.
Vad gäller beskrivningarna av gärningsmännen så tycker jag att det här med "uppenbart allmänintresse" är en intressant aspekt. Vad är det som säger att vi medborgare behöver veta att förövarna tillhörde en viss religion? Visst, om det är ett hatbrott så vore det relevant information. Men då tycker jag, precis som Sydsvenskan, att man i det här fallet kan vänta med det tills man vet säkert vilka kugghjul det är som varit i rörelse. Innan man vet någonting om det så skulle jag säga att det "saknar betydelse i sammanhanget", och därför borde man ha avstått från att publicera uppgifter som rör religiös åskådning.
Som alla inblandade i inslaget säger, dock, så tycker jag också att det är jättesvårt att bedöma hur man bör gå tillväga i en sådan här situation, men återhållsamhet hade varit min väg i alla fall.
Rent generellt så tror jag på mediernas enorma kraft när det kommer till att sätta agendor, bilda opinion osv. Därför tycker jag att det är bättre att skriva för lite än för mycket i ett tidigt spekulativt stadium. När alla korten finns på bordet är det däremot väldigt mycket mer välkommet att dra genomarbetade kopplingar och belysa vissa ämnen som definitivt är av allmänintresse. Om det skulle röra sig om ett hatbrott så skulle det i sig vara något för Malmö, och hela Sverige, att försöka ta i tu med.
fredag 13 september 2013
Blogg A: Nyhetsvärdering
Vår första blogguppgift ska alltså handla om nyhetsvärdering - varför medier publicerar vissa saker som nyheter. Jag har valt ut två nyheter, eller kanske rättare sagt ämnen, från den gångna veckan som jag tänker skriva om.
Kazaktstan - Sverige, fotboll
Sveriges herrlandslag i fotboll spelade i tisdags en match i kvalet till världsmästerskapet 2014. Man mötte Kazakstan på bortaplan, lagets åttonde match i en grupp om sex lag där tio matcher var ska spelas. Det har gått bra för Sverige i VM-kvalet hittills, man har fortfarande en chans att nå VM. Det var därför essentiellt att landslaget inte skulle tappa poäng borta mot lilleputtlandet (i fotbollsväg) Kazakstan, utan fortsätta att vinna och därmed sätta Sverige i en bra sits inför de två avslutande matcherna.
Nu är jag själv en stor följare av fotboll och har därför hängt med i snacket inför och efter matchen - men hur kommer det sig att en fotbollsmatch kan få så stor uppmärksamhet?
Aftonbladet.se publicerade 18 klickbara artiklar som rörde matchen på ett eller annat sätt. Varför? Jo, för att det genererar just en massa klick, vilket ger Aftonbladet mer ammunition att komma med när de söker annonsintäkter från företag. Det är dock egentligen inte den intressanta frågan. Den intressanta frågan, enligt mig, är: hur kommer det sig att det finns så många som är villiga att klicka på dessa artiklar?
Svaret på det har förstås Aftonbladet. Jag skulle säga att det är en väldigt väl-synkad kombination av att man själva sätter en agenda, samt att nationalism i samband med sport har en väldigt stark dragningskraft. (Varför just fotboll är så pass fängslande tror jag dock aldrig att någon kommer att ha ett vetenskapligt svar på).
Det finns de medieforskningsinriktningar som menar att det är medierna som bestämmer vad folket är intresserade av. Medierna själva hävdar dock alltid att man bara ger läsarna vad de vill ha, och hänvisar nu för tiden till just hur många klick som artiklarna får. En artikel om Zlatan Ibrahimovic, Sveriges förmodligen bäste fotbollsspelare genom tiderna, drar till sig extremt många fler läsare än någon annan idrottsperson i Sverige. Därför skriver man fler artiklar om Zlatan än om någon annan.
Det är dock en sak att skriva en artikel om Zlatan, och en annan att dynga ut 18 artiklar rörande en enda match. Aftonbladet överöser oss med olika infallsvinklar inför och efter matchen, och talar genom sin enorma bevakning om för oss att det här är viktiga grejer.
Om man gjort samma match med en slumpvis utvald annan match som också spelades i tisdags, till exempel Italien - Tjeckien, så hade även den matchen också varit upphaussad i åtminstone de sportintresserades medvetande. Nu valde man dock naturligt nog att fokusera på Sveriges match mot Kazakstan. Eller är det egentligen så "naturligt"?
Det finns inget fysiskt som heter "nationalitet". Landet Sverige existerar inte för oss, utan det är vi människor som gjort att det existerar. Nationalism är ett sätt att hålla en grupp samlade människor i schack, och det är väl inget fel i det. Att det är starkt rotat hos oss syns inte minst på intresset för dessa 18 klickbara artiklar, och den fotbollsmatch som de rör. Nu har jag inga siffror på exakt antal besökare, men kvällstidningarna svarar ju själva på frågan om det de publicerar faktiskt läses med att de riktar in sig på att ge läsaren det hen vill ha.
Kazakstan - Sverige, alltså. Allt pådrag kring den matchen kan tillskrivas att det var en "nationell angelägenhet".
Dödsdomar i Indien efter våldtäkt med dödlig utgång
För några månader sedan kom rapporter om att en kvinna våldtagits och torterats av fyra män i New Delhi, Indien, och att hon avlidit av skadorna två veckor senare. Detta var startskottet på en våg av rapporteringar från Indien; hur lite kvinnor hade att säga till om, och hur utbredd denna nästintill våldtäktskultur var i delar av landet.
Sedan blev det ganska tyst i de stora mediekanalerna. Intresset från utlandet svalnade, nya händelser att rikta blickarna mot utspelade sig på andra håll. Tills idag.
Under fredagen kom domen mot de fyra män som i grupp våldtagit den sedermera avlidna kvinnan: dödsstraff. Att denna dom får fäste bland nyhetsrapporteringen i väst-Europa är inte konstigt med tanke på hur stor uppmärksamhet fallet fick när det först rapporterades om det. Många i "västvärlden" blev upprörda över kvinnors situation i Indien och att rapportera om efterspelet känns klart rimligt - även om det rör ett land med en miljard invånare, där man säkerligen skulle kunna fylla ett antal nyhetsprogram om man på daglig basis skulle rapportera om allt viktigt som händer i landet.
Att diskutera den enorma saknaden av nyheter från världens näst största land i svensk media skulle ha värde i sig, men jag tänkte snarare gå in på just den här nyheten om dödsdomen.
På Sveriges tre av Sveriges största nättidningar - Aftonbladet.se, DN.se, Expressen.se - får man just nu, kl. 16.00, scrolla ned olika långt för att hitta nyheten om dödsdomen. Fair enough, Indien ligger långt före oss rent tidszonsmässigt och det finns andra mer närliggande händelser att hålla högre upp.
Samtidigt på brittiska The Guardians hemsida är nyheten dock etta, högst upp. Hur kommer det sig att man värderat så olika? Ett enkelt svar är att till skillnad från Sverige så har man en väldigt stor del medborgare med inte allt för avlägsen indisk härkomst. Och, ni vet, det faktum att Indien tillhörde det brittiska imperiet så sent som 1947 (vilket sannolikt har mycket med utvandringen till England att göra).
Ett annat svar är att The Guardian i större utsträckning håller större andel utländska nyheter högt på sin hemsida än svenska gör. Visst, svenska medier rapporterar om vad som händer utomlands, generellt sett - som frekvent besökare av båda sidorna - skulle jag säga att theguardian.com/uk oftare ger utländska nyheter större utrymme på löpet/förstasidan/högst upp - jag hoppas ni förstår vad jag menar - än aftonbladet.se.
Återigen, fair enough, The Guardian är en engelskspråkig tidning som läses av folk från hela världen, medan Aftonbladet skriver sina artiklar på svenska, ett språk som förstås av drygt nio miljoner människor. Att The Guardian lägger mer krut på utlandet är på så sätt ganska självklart - många av deras läsare kommer därifrån.
Kazaktstan - Sverige, fotboll
Sveriges herrlandslag i fotboll spelade i tisdags en match i kvalet till världsmästerskapet 2014. Man mötte Kazakstan på bortaplan, lagets åttonde match i en grupp om sex lag där tio matcher var ska spelas. Det har gått bra för Sverige i VM-kvalet hittills, man har fortfarande en chans att nå VM. Det var därför essentiellt att landslaget inte skulle tappa poäng borta mot lilleputtlandet (i fotbollsväg) Kazakstan, utan fortsätta att vinna och därmed sätta Sverige i en bra sits inför de två avslutande matcherna.
Nu är jag själv en stor följare av fotboll och har därför hängt med i snacket inför och efter matchen - men hur kommer det sig att en fotbollsmatch kan få så stor uppmärksamhet?
Aftonbladet.se publicerade 18 klickbara artiklar som rörde matchen på ett eller annat sätt. Varför? Jo, för att det genererar just en massa klick, vilket ger Aftonbladet mer ammunition att komma med när de söker annonsintäkter från företag. Det är dock egentligen inte den intressanta frågan. Den intressanta frågan, enligt mig, är: hur kommer det sig att det finns så många som är villiga att klicka på dessa artiklar?
Svaret på det har förstås Aftonbladet. Jag skulle säga att det är en väldigt väl-synkad kombination av att man själva sätter en agenda, samt att nationalism i samband med sport har en väldigt stark dragningskraft. (Varför just fotboll är så pass fängslande tror jag dock aldrig att någon kommer att ha ett vetenskapligt svar på).
Det finns de medieforskningsinriktningar som menar att det är medierna som bestämmer vad folket är intresserade av. Medierna själva hävdar dock alltid att man bara ger läsarna vad de vill ha, och hänvisar nu för tiden till just hur många klick som artiklarna får. En artikel om Zlatan Ibrahimovic, Sveriges förmodligen bäste fotbollsspelare genom tiderna, drar till sig extremt många fler läsare än någon annan idrottsperson i Sverige. Därför skriver man fler artiklar om Zlatan än om någon annan.
Det är dock en sak att skriva en artikel om Zlatan, och en annan att dynga ut 18 artiklar rörande en enda match. Aftonbladet överöser oss med olika infallsvinklar inför och efter matchen, och talar genom sin enorma bevakning om för oss att det här är viktiga grejer.
Om man gjort samma match med en slumpvis utvald annan match som också spelades i tisdags, till exempel Italien - Tjeckien, så hade även den matchen också varit upphaussad i åtminstone de sportintresserades medvetande. Nu valde man dock naturligt nog att fokusera på Sveriges match mot Kazakstan. Eller är det egentligen så "naturligt"?
Det finns inget fysiskt som heter "nationalitet". Landet Sverige existerar inte för oss, utan det är vi människor som gjort att det existerar. Nationalism är ett sätt att hålla en grupp samlade människor i schack, och det är väl inget fel i det. Att det är starkt rotat hos oss syns inte minst på intresset för dessa 18 klickbara artiklar, och den fotbollsmatch som de rör. Nu har jag inga siffror på exakt antal besökare, men kvällstidningarna svarar ju själva på frågan om det de publicerar faktiskt läses med att de riktar in sig på att ge läsaren det hen vill ha.
Kazakstan - Sverige, alltså. Allt pådrag kring den matchen kan tillskrivas att det var en "nationell angelägenhet".
Dödsdomar i Indien efter våldtäkt med dödlig utgång
För några månader sedan kom rapporter om att en kvinna våldtagits och torterats av fyra män i New Delhi, Indien, och att hon avlidit av skadorna två veckor senare. Detta var startskottet på en våg av rapporteringar från Indien; hur lite kvinnor hade att säga till om, och hur utbredd denna nästintill våldtäktskultur var i delar av landet.
Sedan blev det ganska tyst i de stora mediekanalerna. Intresset från utlandet svalnade, nya händelser att rikta blickarna mot utspelade sig på andra håll. Tills idag.
Under fredagen kom domen mot de fyra män som i grupp våldtagit den sedermera avlidna kvinnan: dödsstraff. Att denna dom får fäste bland nyhetsrapporteringen i väst-Europa är inte konstigt med tanke på hur stor uppmärksamhet fallet fick när det först rapporterades om det. Många i "västvärlden" blev upprörda över kvinnors situation i Indien och att rapportera om efterspelet känns klart rimligt - även om det rör ett land med en miljard invånare, där man säkerligen skulle kunna fylla ett antal nyhetsprogram om man på daglig basis skulle rapportera om allt viktigt som händer i landet.
Att diskutera den enorma saknaden av nyheter från världens näst största land i svensk media skulle ha värde i sig, men jag tänkte snarare gå in på just den här nyheten om dödsdomen.
På Sveriges tre av Sveriges största nättidningar - Aftonbladet.se, DN.se, Expressen.se - får man just nu, kl. 16.00, scrolla ned olika långt för att hitta nyheten om dödsdomen. Fair enough, Indien ligger långt före oss rent tidszonsmässigt och det finns andra mer närliggande händelser att hålla högre upp.
Samtidigt på brittiska The Guardians hemsida är nyheten dock etta, högst upp. Hur kommer det sig att man värderat så olika? Ett enkelt svar är att till skillnad från Sverige så har man en väldigt stor del medborgare med inte allt för avlägsen indisk härkomst. Och, ni vet, det faktum att Indien tillhörde det brittiska imperiet så sent som 1947 (vilket sannolikt har mycket med utvandringen till England att göra).
Ett annat svar är att The Guardian i större utsträckning håller större andel utländska nyheter högt på sin hemsida än svenska gör. Visst, svenska medier rapporterar om vad som händer utomlands, generellt sett - som frekvent besökare av båda sidorna - skulle jag säga att theguardian.com/uk oftare ger utländska nyheter större utrymme på löpet/förstasidan/högst upp - jag hoppas ni förstår vad jag menar - än aftonbladet.se.
Återigen, fair enough, The Guardian är en engelskspråkig tidning som läses av folk från hela världen, medan Aftonbladet skriver sina artiklar på svenska, ett språk som förstås av drygt nio miljoner människor. Att The Guardian lägger mer krut på utlandet är på så sätt ganska självklart - många av deras läsare kommer därifrån.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)